sofia1986

Det finns människor jag verkligen avundas. Människor som har förlorat så mycket, de kan ha förlorat familj, vänner, delar av sitt liv. Men ändå kan de leva som att livet har något spännande att erbjuda varje dag, som att livet är det underbaraste som finns. Jag avundas de som ser en speciell sida av livet trots att de mer än många andra vet hur extremt hårt och orättvist det kan vara.

Hur kan jag som egentligen inte förlorat någonting i jämförelse känna mig så ohel och ibland så tom?